Såg just
I hela fridens dar,
vad är det för skillnad på trattkantareller
och rödgul trumpetsvamp?
Är det i själva verket den sistnämnda jag har plockat?
Trodde jag var säker,
men nu undrar jag om jag tagit fel.
På bilderna jag fick upp, har i allafall jag svårt att se skillnad.
Satt uppe till halvtvå
natten till idag.
Inte för att jag ville, utan för att jag måste.
Tidigare på eftermiddagen, var dottern och jag
ute på svampjakt och hittade ganska mycket trattkantareller.
Tog inte hand om dem på en gång när jag kom hem.
Middag skulle ätas.
Tv skulle ses på.
Det blev lite att ta rensa....
och ingen hjälp fick jag heller (grrr).
Idag blev det i alla fall crepes med trattisar till middag!
Jag kan ju egentligen inget om svamp,
de enda jag är bergsäker på är just trattkantareller.
Såg också dessa snyggingar, som jag tror är Stolt fjällskivling?
Någon som vet?
Vågade inte plocka dem.
Äntligen
De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg
Albert Bonniers förlag 2009
Boken innefattar 662 sidor och ja, jag har läst böcker med betydligt
fler sidor, så varför kändes den här boken så mycket längre
och varför tog det så lång tid att läsa den?
Kommer inte ihåg exakt, men jag har säkert hållit på med den i ett par veckors tid.
Har m.a.o inte läst så många sidor åt gången.
Kanske borde tillägga att en del sidor utgör beskrivning av romanfigurerna,
kartor, dokument etc.
Handlingen utspelar sig i Lodz, en Polsk stad där nazisterna
inrättade ett getto under andra världskriget.
Innehållet i boken är baserat på Gettokrönikan, ett drygt 3000 sidor
långt dokument som skrevs av anställda på gettots arkivavdelning.
Boken är mycket välskriven och miljö och personer beskrivs
så att man tydligt ser dem framför sig, vilket tilltalar mig som läsare
oerhört mycket.
Man får verkligen inblick i de hårda och omänskliga förhållanden
som judarna levde i under nazismen.
Författaren ska också ha en eloge för,
hur han lyckats att framställa en roman ur dessa torra fakta,
hur han har kunnat levandegöra personerna.
Gettot styrs med järnhand av judeäldsten, eller Ordföranden som han också kallas.
Mordechai Rumkowski är hans egentliga namn.
Han styr över allt som sker i gettot och till sin hjälp har han många medarbetare.
Deras funktion är att övervaka allt arbete i de fabriker som ska förse nazisterna
med allt de behöver för både civila och militära ändamål.
Ordföranden själv, är givetvis underställd nazisterna
och försöker (?) förhandla med dem i olika frågor som rör gettot.
Man får dock inte klart för sig om han verkligen är så naiv,
att han inte förstår vad som händer med de människor som "förflyttas" från gettot.
Eller är han bara smart och iskall?
Säkert är i alla fall, att han och hans familj och en del andra är priviligierade
och lever ett helt annat liv än den stora massan i gettot.
Längre fram i handlingen, får man också reda på något som gör att man
får verklig avsmak för denne man.
Om det som påstås är sant eller om det är författarens fria skapande, låter jag vara osagt.
Personerna som passerar revy i boken är många och det
är lite svårt att hålla isär dem.
Kanske för att de inte återkommer så ofta och kanske för att
historien i sig är svår att foga samman till en roman.
Enligt mitt tycke borde innehållet ha kortats av till hälften, för att passa i romanform.
Eländet, läs judeutrotningen och vad som föregick den, blir inte mer gripbart
för att man frossar i det.
Som en faktabok, hade det varit mer befogat med denna omfattning.
Som kvällslektyr, var det TUNGT.
Ändå rekommenderar jag boken, pga det rika språket och de målande
beskrivningarna av miljön.
Till sist, kan jag inte låta bli att göra en reflektion:
Idag har vi nog, trots all historieundervisning och all information,
svårt att förstå vilka fasor både judar och andra folkgrupper utsattes för
av nazisterna.
Med den bakgrunden, är det än svårare att förstå hur den Israeliska staten
resonerar när de bygger bosättningar på Västbanken och stänger in det Palestinska
folket i vad som påminner en hel del om de koncentrationsläger som nazisterna inrättade.
I postlådan
Dottern kom inrusande med det, efter sin joggingtur.
Det fanns varken avsändare eller adressat.
Vad kunde det vara?
Inte mjältbrandsbakterier eller något annat läskigt?
Utan..
.. de här söta grytlapparna och ett litet
meddelande från Kattjägaren (en av våra sommargrannar),
där hon tackade för att jag eftersänt hennes post
till hemstaden.
Verkligen snällt av henne, men det hade jag inte
alls förväntat mig.
Dessutom tror jag att hon gjort dem själv, verkar vara
hemsydda men väldigt proffessionella,
om ni förstår vad jag menar?
(hon är textillärare)
Hon, Kattjägaren, hade varit här och klippt gräset
och bommat igen huset för i år.
Ännu ett tecken på att det verkligen är höst.
Oj
... vilka bondbönor jag skördade i
helgen som gick!
Sådden var sen, därav den sena skörden.
Ännu är all inte moget, så det finns mer att
hämta om inte frosten hinner före förstås.
Apropå flugprickar
på bildskärmen som jag skrev om här för ett tag sedan,
så hittade jag den här lilla dagsversen (tror att det är rätt beteckning)
i min lokaltidning..
Vet inte vad Allfåns heter på riktigt,
eller om han (hon?) heter just det.
Nu har jag ju uppgett både källa och upphovsman,
så jag hoppas jag inte blir stämd ?
Veckan som gick
Visst blir man lite gladare då???
I onsdags t.ex, slutade jag jobbet tidigt.
Solen inbjöd till utevistelse.
Passade på att plocka av lite björnbär från vårt
snår vid ena uthuset.
Först plockade jag en liter
... sen fick jag ihop en knapp halvliter till.
Det var allt som var moget för tillfället.
Avslutade så med att koka äppelmos
på fyra liter äpplen.
Jobbigt att skala och kärna ur bara.
Vet att man kan koka med skalen på,
men då ska man ju ändå ta bort skalen efteråt.
Bäst att göra det innan.
Det blir nog mera äppelmos i helgen, antar jag.
Skamligt annars, om man inte tar reda på frukten.
Koltrastarna hinner verkligen inte med att äta upp allt
och hundarna bara pruttar om de får i sig för många äpplen...
Soligt
var det förra helgen.
Då besökte vi det fina friluftsmuséet, Bungemuséet.
Där finns det gårdsmiljöer från 16-, 17- och 1800-talet.
Lite som på Skansen, fast på Gotlandsvis.
Nu har de stängt för säsongen.
På dataskärmen
framträder flugprickarna tydligt.
Mellan fönstren och fönsterkarmarna samlar sig
körkmackarna (riddarskinnbaggarna) för vintervilan.
Varje gång jag vädrar, sopar jag ut dem.
Nästa gång är de tillbaka.
De gör långa vita spår på rutorna, suck!
Ute öser regnet ner.
Det känns som om det har regnat i en månad i streck,
men naturligtvis har det varit vackra dagar emellanåt.
Luften är tung av fukt och det är råkallt.
Hade tänkt åka till stan för jag behöver förnya min garderob
och då menar jag verkligen behöver, men det får anstå.
Vädret gör att jag bara vill stanna hemma,
helst gå i morgonrock hela dagen och kanske gör jag det också?
Det finns så många måsten och borde.
Men det kan löna sig att inte tänka alltför mycket på dem.
Jag menar, vem bestämmer vad du måste eller borde?
Ingen annan än du själv!
Mår du bättre av att t.ex äta chokladpraliner liggande i soffan
än att dammsuga, så gör det.
Dammråttorna finns ju kvar till dess att du vill attackera dem.
Kanske har de bara flyttat på sig till ett annat hörn...
Nu vill Fjortisen ha min uppmärksamhet.
Färdigskrivet, m.a.o!
Fjortisen Körkmack
(som i själva verket är
c:a 28 om man räknar
i människoår)
