rondine

Lilla Asta äter plast

bekvämt tillbakalutad i sin gröna vagn.
Gladpacken är virad runt en stor broccolibukett
som hennes pappa gett henne.
Asta tuggar och jollrar.
Hur gammal kan hon vara?
7-8 månader?
Rikligt tatuerad är han pappan.
Lite ljusbrunrödlätt hår och polisonger har han. 
På huvudet en Castroliknande keps.
Frånvänt stirrar han ut genom bussfönstret.
In i öronen strömmar musik från någon spelare, via snäckorna som han proppat in.
Av vad lilla Asta gör, märker han noll och inget.

Jag sitter som på nålar.
Damen på sätet framför mig har också lagt
märke till dem.
Ska jag säga till pappan?
Innan jag hinner bestämma mig,
bromsar chauffören in och
pappan rullar ut med vagnen och Asta genom dörren.
Då har Asta just fått loss en större broccolibit
som åker runt i munnen.
Genom bussfönstret ser jag att pappan kör in ett finger
och försöker få ut något ur Astas mun.
Sedan vet jag inget mer.

Om hon hette Asta?
Den slutsatsen drog jag av en tatuering på
pappans arm.

Fel eller rätt.

Så mycket elände.
Varje dag.
Är glad att man slipper se allt.

rondine,

Jag förstår din frustration men man måste se det positiva:

A, han hade köpt grönsaker (nyttig)

B, han åkte buss (miljömedveten)

C, han var med sitt barn (även om han inte var helt närvarande, men det är tyvärr så med många pappor)

D, Tatueringar eller inga tatueringar talar inte om hur god förälder du är Faktumet att han hade sin dotters namn på armen är ett kärleksbevis.

Ja men Sanna, hon åt plast!

Jag var rädd att det lilla livet skulle kvävas.

Och jag har inga synpunkterpå tatueringarna.

De var bara en del av karaktärsteckningen,

så att man skulle se bilden framför sig.

Säkert älskar han sitt barn, men han borde vara mer rädd om henne.