Kunde ha petat på Jan Guillou
Gick på stan igår med dottern som ville köpa en vinterjacka.
På tonåringars vis är hon väldigt petig och kräsen, när det kommer till att välja kläder.
Dessutom är hon liten och späd och då är det inte så lätt att hitta sånt som passar.
Vi tittadeockså på NK:s julskyltning, så gott det nu gick.
Som vanligt var det stor trängsel kring skyltfönstren där.
Slank in på varuhuset, för att kolla deras klädavdelningar.
Hutlösa priser, men kvalitet, visst.
Hela varuhuset stank av Chanel n:o 5 och stämningen var lugn och sober.
Ingen jacka blev det, men vi. gick vidare till inredning.
Och vem sitter inte där på en stol, om inte självaste Jan Guillou?
Väntade på hustrun uppenbarligen, för hon dök upp strax efter.
Dottern och jag gick vidare till bokavdelningen.
Vi stannade till vid ett litet bord, där man bl.a. hade skyltat med Per Morbergs nya kokbok, som jag bläddrade i.
Vips dyker paret Guillou/Skarp upp igen och nu stod de alldeles intill oss.
Så nära att jag kunde ha stuckit pekfingret i sidan på J.G och sagt: "killevippen"
Vilket jag naturligtvis inte gjorde...
Vad nu det här hade med böcker och läsande att göra?
Men, jag bläddrade i en bok på NK:s bokavdelning och såg en författare.
Och är inte fru Skarp också någon slags skribent?
Min senaste lästa bok är Yarden av Kristian Lundberg, som f.ö. är en alldeles utmärkt författare.
Kristian Lundberg och Susanna Alakoski, kan man träffa i Aspuddens bokhandel på onsdag den 27/11 kl: 19:00,
då det är författarsamtal där.
Kan inte gå själv, tyvärr.
Har träning då.
Konstigt
Ser nu när jag loggar in, att jag haft besök här, trots att jag inte skrivit något på månader.
Undrar vilka ni är som tittat in?
Ja, jag vet inte riktigt vad som hänt med mitt bloggande. Har saknat inspiration kanske.
Det verkar som om jag hade mycket mer att skriva om när jag bodde på ön i Östersjön,
trots att mitt liv utåt sett var mer händelselöst då.
I Stockholm går det så mycket energi till att bara klara av vardagen, jobba, åka kollektivt
och trängas med människor i största allmänhet.
Hade vant mig av med det under åren i exil på ön.
Svårt att tillvänja sig igen... Ändå är jag ganska nöjd med min tillvaro.
Jag bor, jobbar och det går ingen nöd på mig.
Den sociala biten är svårare.
Efter att ha varit sambo i 30 år, är man plötsligt själv.
Saker ska ordnas. Beslut ska tas.
Vem är JAG efter alla dessa år?
Nytt sedan sist:
Jag har börjat träna på gym! Har personlig tränare. Det är roligt, lite tufft, men välgörande.
Såg det som en nödvändighet, efter att ha fått besvär med mitt andra knä, inte det skadade och inte minst för att få bukt med vänster ländrygg som jag haft ont i under en längre period.
Hade ju tänkt skriva om sommarens upplevelser, men kom aldrig till skott.
Kanske en annan dag.
