Tankar från badkaret

 
Detta utspelade sig igår:
 
Min idé om den bästa lördagen, innefattar att sova till jag vaknar.
D.v.s inte alltför sent, men utan att ha ställt klockan (mobilen).
Sedan vill jag äta frukost i lugn och ro, läsa tidningen grundligt.
Så grundligt som jag anser att jag orkar och behöver.
Därefter, eller under tiden som frukosten fortfarande intas:
Melodikrysset!
Som jag tycker har blivit lättare och lättare med åren.
Vad det nu kan bero på?
Hur länge har Anders Eldeman basat för det, någon som vet?
Det känns som om det är en evighet och i sådana fall,
har hr. Eldeman antingen gett upp och lagt sig på en lägre nivå.
Eller, fascinerande tanke, är det så att jag har lärt mig en
massa under min livstid som nu kommer mig till nytta?
Sanningen att säga är jag varken särskilt musikalisk,
eller för den delen någon ivrig musiklyssnare.
Gårdagens kryss klarade jag lätt.
Hade bara ett olöst ord kvar när krysset var slut,
men jag hade en stark aning om vad det skulle stå där
och efter att ha googlat bekräftades min teori.
Hur kunde jag egentligen veta det, namnet på en orkesterledare,
tillika namnet på orkestern?
Ingen som helst aning! Men någonstans på hårddisken fanns det lagrat.
 
Resten av dagen ska det inte finnas några måsten.
Jag ska kunna gå och skrota i morgonrock hela dagen om jag vill.
Nu ville jag ta ett bad.
Inget badskum hade jag, men väl badbrus i form av ett blått hjärta.
Det fick duga.
Slängde i det och tappade upp badvatten.
Hjärtat hade inte löst upp sig helt när det var dags att kliva i -
tyckte det såg fint ut och tog en bild med mobilen.
Badade och tänkte djupa tankar, så djupa att när jag (av vilken anledning?)
böjde benen och tog tag om dem med armarna så att jag hamnade i någon
slags fosterställning, tippade bakåt och hamnade delvis under vattnet.
Missförstå mig inte, jag är inte rädd för att doppa huvudet.
Men, detta hände lite plötsligt, med den påföljden att jag lyckades dra in vatten
i ena näsborren. Ofrivilligt och inte helt angenämt.
Bestämde mig för att inte göra några sådana övningar mer,
utan istället försöka koppla av helt, stillaliggande.
Vad får jag då se?
Jo, det fina blå hjärtat, som nu var helt upplöst, hade behagat färga
in badkaret så att det nu såg blåflammigt ut.
Och var jag inte lite blåflammig på kroppen också?
Nu kanske ni förstår att jag inte kunde koppla av mer.
Det blev till att släppa ut vattnet och försöka borsta bort
det blåflammiga från badkaret, vilket lyckades sådär...
Kroppen hade klarat sig, det var bara speglingar från badkaret som lurades.
Sensmoral: Man kan inte lita på blå hjärtan, hur förföriska de än ser ut.
 
Och ja, min lördag var helt ok, trots debaclet med badbruset.
.

Kommentarer
Postat av: Ylva

Oj, men det var ett sött litet suddigt hjärta du hade.

2012-10-09 @ 14:22:04
URL: http://ylvarosen.blogspot.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0