Vad gjorde vi i Stockholm?
Efter Fotbollsspelarens och mitt Gröna Lund-besök på lördagen, gick vi på teater på kvällen.
Såg Stadsteaterns Sista dansen.
En pjäs om åldrande och åldringsvård.
Manus: Carin Mannheimer
Regi: Malin Stenberg
En fint berättad historia med både tragik och komik invävt.
Skulle vara nyttigt för alla unga människor att se, tror jag.
Alla behöver bli påminda om att vi blir gamla så småningom
och att bakom varje människa, ung som gammal, finns en historia, ett livsöde.
Tyvärr, var medelåldern väldigt hög bland åskådarna.
Man kan säga att de som såg pjäsen, kanske snart kommer att vara där.
På äldreboendet.
Hoppas dock att fler yngre väljer att se pjäsen.
Det är den värd.
Tungt skådespeleri.
Kända skådespelare.
Starka rolltolkningar.
Därefter blev det sen middag på restaurang Kamarina.
Grekiskt, gott och hyfsat pris.
På söndagen hade Fotbollsspelaren stämt träff med sin kompis K.L.
Jag själv promenerade upp till Fjällgatan, fikade på Ersta Terassen och läste i boken Nattfåk
en stund.
Tog sedan utsiktsbilderna och bilden av truten som jag visade i ett tidigare inlägg.
Därefter travade jag runt på Nationalmuseum i flera timmar.
Såg först en fotoutställning på bottenplanet och sedan alla tavlor en trappa upp.
Hämtade sedan Fotbollsspelaren.
Vi åt en kebab på ett litet kvartershak på Östgötagatan och
gick efter det i riktning mot hotellet, för att hämta ut vårt bagage.
På övergångsstället Ringvägen/Götgatan passerar vi bland alla andra
en pappa och hans dotter.
Tjejen, ser lite bekant ut men jag reflekterar inte direkt över det,
men när vi kommit ut i mittrefugen vänder jag mig om.
Då har de hunnit över gatan och pappan står och pekar mot oss,
samtidigt som han talar med sin dotter.
Han har tagit av sig sina solglasögon och då kände jag igen honom!
Han är skådespelare och sådär "mellankänd".
Har gjort en hel del roller på tv och naturligtvis en hel del annat också.
När våra barn var små gick de på samma föräldrakooperativa förskola.
Han har en son som är jämnårig med Fotbollsspelaren och dottern är två år yngre.
Vi hade inte setts sen barnen slutade där för att börja i förskoleklass.
Kooperativet lades också ned i samma veva.
Det var åtta år sedan...
Vi gick naturligtvis tillbaka, hälsade och pratade en stund.
Det var verkligen roligt att ses!
Märkligt också att han kände igen oss.
Ni vet, det går ju så snabbt när man passerar förbi sådär.
Efter bagagehämtning, tog vi buss 4 som åker runt hela stan.
Klev av vid Stadion, i våra gamla hemtrakter promenerade omkring lite
i kvarteret där och sedan en sväng in i Lill Jansskogen.
Nostalgi.
Rondine
Såg Stadsteaterns Sista dansen.
En pjäs om åldrande och åldringsvård.
Manus: Carin Mannheimer
Regi: Malin Stenberg
En fint berättad historia med både tragik och komik invävt.
Skulle vara nyttigt för alla unga människor att se, tror jag.
Alla behöver bli påminda om att vi blir gamla så småningom
och att bakom varje människa, ung som gammal, finns en historia, ett livsöde.
Tyvärr, var medelåldern väldigt hög bland åskådarna.
Man kan säga att de som såg pjäsen, kanske snart kommer att vara där.
På äldreboendet.
Hoppas dock att fler yngre väljer att se pjäsen.
Det är den värd.
Tungt skådespeleri.
Kända skådespelare.
Starka rolltolkningar.
Därefter blev det sen middag på restaurang Kamarina.
Grekiskt, gott och hyfsat pris.
På söndagen hade Fotbollsspelaren stämt träff med sin kompis K.L.
Jag själv promenerade upp till Fjällgatan, fikade på Ersta Terassen och läste i boken Nattfåk
en stund.
Tog sedan utsiktsbilderna och bilden av truten som jag visade i ett tidigare inlägg.
Därefter travade jag runt på Nationalmuseum i flera timmar.
Såg först en fotoutställning på bottenplanet och sedan alla tavlor en trappa upp.
Hämtade sedan Fotbollsspelaren.
Vi åt en kebab på ett litet kvartershak på Östgötagatan och
gick efter det i riktning mot hotellet, för att hämta ut vårt bagage.
På övergångsstället Ringvägen/Götgatan passerar vi bland alla andra
en pappa och hans dotter.
Tjejen, ser lite bekant ut men jag reflekterar inte direkt över det,
men när vi kommit ut i mittrefugen vänder jag mig om.
Då har de hunnit över gatan och pappan står och pekar mot oss,
samtidigt som han talar med sin dotter.
Han har tagit av sig sina solglasögon och då kände jag igen honom!
Han är skådespelare och sådär "mellankänd".
Har gjort en hel del roller på tv och naturligtvis en hel del annat också.
När våra barn var små gick de på samma föräldrakooperativa förskola.
Han har en son som är jämnårig med Fotbollsspelaren och dottern är två år yngre.
Vi hade inte setts sen barnen slutade där för att börja i förskoleklass.
Kooperativet lades också ned i samma veva.
Det var åtta år sedan...
Vi gick naturligtvis tillbaka, hälsade och pratade en stund.
Det var verkligen roligt att ses!
Märkligt också att han kände igen oss.
Ni vet, det går ju så snabbt när man passerar förbi sådär.
Efter bagagehämtning, tog vi buss 4 som åker runt hela stan.
Klev av vid Stadion, i våra gamla hemtrakter promenerade omkring lite
i kvarteret där och sedan en sväng in i Lill Jansskogen.
Nostalgi.
Rondine
Kommentarer
Trackback
