Fotboll under slöjan

Har just tittat på en tysk  TV-dokumentär, med samma namn som rubriken ovan.
Den handlade om:
- dels ett tyskt klubblag, till största delen bestående av muslimska, men även tyska tjejer.
- dels en iransk fotbollsspelande tjej och hennes vardag i Teheran.

Det tyska laget försökte få till en vänskapsmatch mellan det egna klubblaget och Irans damlandslag,
vilket visade sig oerhört svårt.
De stötte på en mängd byråkratiska (och politiska?) hinder.
I Iran får kvinnor normalt inte gå till fotbollsstadion för att titta på en fotbollsmatch.
Överallt i samhället  finns "sedlighetspoliser", som vaktar på kvinnor och anmärker
t.ex på deras klädsel eller uppförande.

Till slut fick man tillstånd att spela en match på en fotbollsstadion i Teheran, men då fick inga män komma in!
Inte ens det kamerateam eller kontaktpersoner/tolkar  som medföljde det tyska laget!

Bägge lagen fick ha slöja, inget hår fick synas och lagdressen hade både långärmat och långbent
och det var förmodligen ganska varmt...
Man kunde se en av det tyska lagets medföljare utanför stadion och han fick torka sig i ansiktet för att svetten rann!

Den kvinnliga publiken (som för en gångs skull fick lov att se på en match, då det bara var kvinnor där)
blev mycket entusiastisk när de skulle heja fram sitt lag. Så till den grad att den kvinnliga speakern förmanade
dem att de uppträdde opassande och påminde dem om att de var filmade.
Hon bad också "Moralens väktare" (kvinnor med vaktfunktion) att rapportera till henne allt opassande uppträdande.
De yngre kvinnorna i publiken, lät sig inte stoppas. De reagerade på motsatt vis, fortsatte att heja och vågade sig t.om
på att skandera ramsor mot kvinnoförtrycket.

Matchen  slutade oavgjort och bägge lagen tillsammans tackade publiken för stödet.
Man kunde se stor glädje och gemenskap som ju idrotten är menad att ge.

Tanken var att ett returmöte skulle äga rum i Tyskland ett år senare, matchen var bokad och klar.
Iran lämnade återbud i sista stund.

Vad kan man då lära sig av det här?
Att idrott ger gemenskap och förståelse människor emellan.
Att om man vill något väldigt starkt, är det möjligt att genomföra det, åtminstone delvis.
Att vi ska uppskatta att vi lever i ett fritt samhälle, även om kvinnor och män inte är helt jämställda ens i Sverige.
Att vi som fria medborgare har möjlighet att hjälpa kvinnor i andra länder att uppnå mänskliga rättigheter.

Vi kan arbeta fackligt eller politiskt. De flesta fackförbund arbetar med internationell solidaritet i olika projekt.
Eller om man hellre vill det, finns det olika hjälp- el. biståndsorganisationer man kan vända sig till.
Något litet kan man alltid göra.

Det får bli mitt enda inlägg idag.

Du kan titta på filmen på: http:// www.svt.se/play

Rondine


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0