Mitt i fredagskvällens

... slötittande på tv:n, sa dottern:
- Vems telefon är det som ringer?
  (Jag hörde inget)

Hon gick ut i hallen och kom tillbaka med min mobil.
Jag lyssnade av ett inspelat meddelande, eftersom jag inte hann svara.

Två glada röster som pratade i mun på varandra tog mig tillbaka
till gymnasiet, många, många år sedan.

Vi var ett gäng på sex tjejer i klassen som höll ihop de där tre åren
och faktiskt 4-5 år till, om än inte lika ofta som under skoltiden
eftersom vi var utspridda i olika delar av landet.
Andra samtida gymnasister från andra klasser, varav en del var
pojkvänner, ingick också i gänget.

Vi fortsatte alltså att träffas och ha fester tillsammans i flera år efteråt.
Sedan blev vi väl för vuxna, antar jag?

Den ena tjejen som ringde ikväll (fast nu är vi väl inte tjejer längre)
har jag haft lite telefon- och mejlkontakt med under årens lopp.

Nu hade de sammanstrålat och blivit nostalgiska, kom på att de skulle ringa mig.
Jag smsade tillbaka och föll genast in i vår gamla jargong.
Vi hade en egen liten "grej", brukade prata franska med varandra och
hade egna smeknamn som användes i gruppen/gänget, men ingen annanstans.

Pratar aldrig franska annars och numera är väl kunskaperna lite rostiga,
men till min glädje verkade väninnornas franska inte vara bättre än min...

Kände mig som 18 igen,  för en stund.



                                                         



                                                               Rondine

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0