50 % bottennapp
vid mitt senaste biblioteksbesök.
Hur är det möjligt?
Lånade fyra böcker, varav endast de två till vänster var läsvärda.
Det är sällan jag gör sådana misstag.
Jag väljer ofta och gärna författare jag redan känner till eller har läst
någon annan titel av.
Alla fyra ovan var nya kort för mig och det var kanske därför jag misslyckades?
Djur av Joyce Carol Oates (Albert Bonniers förlag 2006).
Huvudpersonen, Gillian, 20-årig studentska vid Catamount College,
förälskar sig i sin lärare i poesi, professor Andre Harrow.
Hon är inte den enda, många av hennes väninnor tycks också svärma
för honom, men ingen pratar om det.
Professorn är gift med en skulptris, Dorcas.
Paret har för vana att anställa någon av professorns studenter
som praktikant i sitt hem.
Vad ingen utomstående vet, är att förutom att bistå Dorcas i hennes skapande,
hjälpa till i hushållet samt ta hand om deras aggressiva papegoja -
blir också praktikanten de äkta makarnas gemensamma älskarinna.
Så småningom blir det Gillians tur.
När Andre och Dorcas reser till Paris, blir det Gillians ansvar att ta hand om
deras hus och i ett låst rum upptäcker hon deras hemlighet...
En stark roman med ett obehagligt innehåll.
Unga människor i beroendeställning till sin lärare,
utnyttjas sexuellt, drogas och blir fotograferade i smyg.
På ytan verkar allt normalt, men de drabbade mår mycket dåligt.
Människors barn av P D James (Wahlström & Widstrand 1993)
En mörk framtidsskildring.
2021 dör den sista människan som fötts på jorden.
Efter 1995 föds inga fler barn.
I England råder diktatur och landet styrs av riksföreståndaren, Xan.
Till sin hjälp har han det nationella rådet.
Berättaren, Theodore Faron, filosofie dr. i historia och undervisande
vid universitetet i Oxford, har tidigare varit medlem i rådet och är tillika
riksföreståndarens kusin.
Xan, diktatorn, tillåter inga opinionsyttringar, men befolkningen
verkar finna sig i de hårda regler och förordningar som finns.
Mindre orter avfolkas i den takt som folk dör ifrån.
Samhällsservicen koncentreras till större städer och alla invånare
ska göra samhällstjänst så länge de kan och orkar.
Åldringar uppmuntras (tvingas?) till kollektivt självmord.
En dag blir Faron kontaktad av en f.d student som säger sig
tillhöra en motståndsgrupp.
De vill ha Farons hjälp med att framföra ett antal krav på reformer till
riksföreståndaren och nationella rådet.
Efter några dagars betänketid, bestämmer han sig för att hjälpa dem
trots att han försökt avråda dem.
Xan, diktatorn och det nationella rådet, avvisar naturligtvis deras krav.
Theodore Faron blir alltmer involverad i motståndsgruppens aktiviteter.
Till slut blir situationen ohållbar och de tvingas fly för att försöka hitta ett gömställe.
Jag, som vanligtvis inte gillar den här typen av historier,
dras med i intrigen redan från början.
Det är en otäck framtidsvision som får mig att tänka till.
Theodore Faron, en flegmatisk och ganska tråkig person,
förvånar en genom att han gör det totalt oväntade;
ger upp sitt trygga och välordnade liv och utmanar maktens ordning.
Läs boken med en rysning!
De övriga två böckerna gav mig INGENTING!
Hotel du Lac, var tråkig! Man väntade hela tiden på att något skulle hända,
vilket det aldrig gjorde.
Den här historien, orkade jag bara ett kapitel av.
Sen gav jag upp. Inga kommentarer.
Rondine
Hur är det möjligt?
Lånade fyra böcker, varav endast de två till vänster var läsvärda.
Det är sällan jag gör sådana misstag.
Jag väljer ofta och gärna författare jag redan känner till eller har läst
någon annan titel av.
Alla fyra ovan var nya kort för mig och det var kanske därför jag misslyckades?
Djur av Joyce Carol Oates (Albert Bonniers förlag 2006).
Huvudpersonen, Gillian, 20-årig studentska vid Catamount College,
förälskar sig i sin lärare i poesi, professor Andre Harrow.
Hon är inte den enda, många av hennes väninnor tycks också svärma
för honom, men ingen pratar om det.
Professorn är gift med en skulptris, Dorcas.
Paret har för vana att anställa någon av professorns studenter
som praktikant i sitt hem.
Vad ingen utomstående vet, är att förutom att bistå Dorcas i hennes skapande,
hjälpa till i hushållet samt ta hand om deras aggressiva papegoja -
blir också praktikanten de äkta makarnas gemensamma älskarinna.
Så småningom blir det Gillians tur.
När Andre och Dorcas reser till Paris, blir det Gillians ansvar att ta hand om
deras hus och i ett låst rum upptäcker hon deras hemlighet...
En stark roman med ett obehagligt innehåll.
Unga människor i beroendeställning till sin lärare,
utnyttjas sexuellt, drogas och blir fotograferade i smyg.
På ytan verkar allt normalt, men de drabbade mår mycket dåligt.
Människors barn av P D James (Wahlström & Widstrand 1993)
En mörk framtidsskildring.
2021 dör den sista människan som fötts på jorden.
Efter 1995 föds inga fler barn.
I England råder diktatur och landet styrs av riksföreståndaren, Xan.
Till sin hjälp har han det nationella rådet.
Berättaren, Theodore Faron, filosofie dr. i historia och undervisande
vid universitetet i Oxford, har tidigare varit medlem i rådet och är tillika
riksföreståndarens kusin.
Xan, diktatorn, tillåter inga opinionsyttringar, men befolkningen
verkar finna sig i de hårda regler och förordningar som finns.
Mindre orter avfolkas i den takt som folk dör ifrån.
Samhällsservicen koncentreras till större städer och alla invånare
ska göra samhällstjänst så länge de kan och orkar.
Åldringar uppmuntras (tvingas?) till kollektivt självmord.
En dag blir Faron kontaktad av en f.d student som säger sig
tillhöra en motståndsgrupp.
De vill ha Farons hjälp med att framföra ett antal krav på reformer till
riksföreståndaren och nationella rådet.
Efter några dagars betänketid, bestämmer han sig för att hjälpa dem
trots att han försökt avråda dem.
Xan, diktatorn och det nationella rådet, avvisar naturligtvis deras krav.
Theodore Faron blir alltmer involverad i motståndsgruppens aktiviteter.
Till slut blir situationen ohållbar och de tvingas fly för att försöka hitta ett gömställe.
Jag, som vanligtvis inte gillar den här typen av historier,
dras med i intrigen redan från början.
Det är en otäck framtidsvision som får mig att tänka till.
Theodore Faron, en flegmatisk och ganska tråkig person,
förvånar en genom att han gör det totalt oväntade;
ger upp sitt trygga och välordnade liv och utmanar maktens ordning.
Läs boken med en rysning!
De övriga två böckerna gav mig INGENTING!
Hotel du Lac, var tråkig! Man väntade hela tiden på att något skulle hända,
vilket det aldrig gjorde.
Den här historien, orkade jag bara ett kapitel av.
Sen gav jag upp. Inga kommentarer.
Rondine
Kommentarer
Trackback
